Om livet

Förutom dessa ord av svek och dammråttor förväntade jag inget mer utav detta tal. Därför kom det som en överraskning när den som talade plötsligt fortsatte raka spåret ut i litterär vildmark. Ord följde på ord i ett i stunden sammanvävt mönster. Frågor på frågor på frågor på frågor. Genom stadens gator. De två som inte tittade följde långsamt efter. Men de halkade allt eftersom allt längre bak bakom altfiolen. Alla tiders.

Ljuset speglades i miljontals bilrutor. Blänkande solstrålar i gyllenbrunt hår. Vinden mot ansiktet. Genom stadens gator. Förvirringen var stor om inte alltomslutande, för vad är väl Mening när allt kommer omkring? Imorgon idag är en ny dag. Fast vad är en dag egentligen, när allt kommer omkull?

Ligger det inte i idealen att de är ouppnåeliga, så att vad vi än har, vi aldrig har idealen? Det är först när vi betraktar det på avstånd, när det blivit ett fotografi, som vi vet VAD det var; först då som vi kan kategorisera/förklara det. ”vad vi än har” är då liktydigt med ”vad vi än upplever [dvs. i nuet]”, eftersom ”betrakta på avstånd” innebär ett avstånd i (åtminstone) tid. Men detta innebär också att det man har/upplever just nu aldrig är Något/en Grej/ett Fenomen; det är aldrig något. Det är först när man betraktar något på avstånd som det kan bilda en Helhet (först när något verkligen är avslutat och har slutat röra på sig/vara flytande som det är något, bildar en helhet).

Så kom aldrig och fråga vad meningen med livet är, för är vi inte alla mitt uppe i livet? Åtminstone är det bara efter att man har upplevt livet som man kan säga vad livet är (och då bara ens eget liv!). Men ”meningen med livet” är ju inte ”livet”. Såklart kan man väl hävda att om man visste vad Livet var, så ingick i denna kunskap Meningen med det. Och då blir det så här: Det är först efter man har upplevt livet som man kan säga vad det är och därför, när man väl har upplevt livet, kan man då säga vad meningen med livet är. Problemet är såklart då att man bara då har upplevt sitt eget liv. Så det man kan säga efter/utanför det är vad meningen med ens eget liv är/var, inte vad meningen med Livet är. Därför har livet som sådant inte, kan inte ha, en fixerad/bestämd/absolut mening.

En mening för varje liv och då endast efter att man har dött.

Om medvetandet

Sakta.

Sakta.

Sakta

genom korridoren. Gyllenbruna skuggor, stängda dörrar. Damm i solblandad luft. Du går ensam sakta genom korridoren.

I tystnaden friheten i ensamheten. Viskningar om natten: pseudo-freudianska utsläpp, nödsignaler. Du betror dig till madrassen. I tystnaden friheten i RÄDSLAN.

Utan kopplingar fritt svävande i vardagsrummet. ”Vem är du?” frågar de dig, ”Du som inte har någon existentiell grundbetong.”

Frågor utan grund i dina minnen. I livet allting. Det går inte att undkomma att världen är precis vad den är, att våra upplevelser är grundmurade. Resten är efterhandsrationaliseringar.

I takt med musiken lever vi alla unika liv utan mening. Bra frågor ställs utan att kunna besvaras, troligtvis finns inget absolut.

Du tror som några andra att du är samma individ som igår. Materia har alltid varit något konkret. Dina händer ser så lika ut dag till dag. Men de pusselbitar som utgör dig byts ut och återupprepas dag till dag. Hur lik är du dig själv i ett elektronmikroskop?

Hur kan det då vara att om inte ens kroppen som du är är stabil att du tror att du kommer ihåg rätt? Från dag till dag när du vaknar efter en natt, från timme till timme och stund till stund, berättar du för dig själv och madrassen: ”Jag är jag. Igår var jag mig själv. Jag är jag idag igen.” Men alltmedan dagen går smyger sig en fråga fram genom dina korridorer.

För vad finns det för anledning att tro att ditt medvetande är hugget i sten? ”Över åren förändras man ju.” Men implicerar inte detta en meningsfull förändring, en process vari man formas som lera av de omgivande händelserna och känslorna inombords? Implicerar inte detta rimlighet?

Medvetandet är som vågor på havet. Det fluktuerar. Inget är hugget i sten. Det finns ingen nödvändig rimlighet, det behöver inte vara möjligt att förklarande spåra förändringen bakåt i tiden. Medvetandet är som en slumpartad virvelström: utan förklaring lyfter den vissa dagar upp murket trä, vissa dagar en bit tång, andra dagar sand. Du är inte något specifikt. Eller rättare sagt: jaget är bara toppen på isberget. Det är ett misstag att tro att vad som för tillfället inte upplevs inte finns.

Det du tar för dig själv är bara en slumpartad sammansättning av dispositioner. Ditt medvetande är en korthand där du oavbrutet lägger ner och tar upp kort. Någonstans under ytan simmar resten av leken och vilka kort du har i handen förändras oavbrutet.

Medvetandet är vagt.

Så tro inte att du egentligen vet vem du är. Tro inte ens att du är någonting. Om man hade pausat tiden, då hade du varit någonting. Men endast då.

Mina äventyr i linsrörans värld 8

Vad är det nu? En vecka sedan senaste inlägget?

Tiden går, men inte lika fort som man kunde tro. En vecka har passerat sedan jag publicerade inlägget innan detta men i min hjärna är tidsrymden ack så mycket större. Detta är en bra känsla (av någon anledning).

Vårvädret går fort framåt och min linsröra blir bättre, dag för dag. Dagens var den bästa.

Filosofin fortsätter även den sin gilla gång och inget verkar kunna stå i vägen. Saker händer, vissa har jag koll på andra inte. Men huvudsakligen blir allting bättre.

Mina äventyr i filosofins värld 7

Idag åt jag linsröra med tomat.

Vad mer ska jag säga? Det är en bra dag.

Mina äventyr i filosofins värld 6

Annons annons annonser! Nu är vi uppe i 2000 kr i annonsintäckter för vårens nummer! Det är underbart och det är vår och det är sol och det är underbart. Varmt solsken/Luften som värmer/Lugna moln.

Dagens låt: Brother Sport, Animal Collective. För den är så jääävla passande nu!

Dagens filosof: Anaximandros, för ingen annan nämner honom.

Mina äventyr i filosofins (Lunds!) värld, 5

Mycket. Väldigt mycket. Men så är det och det känns bra! Om det inte är det ena så är det det andra, men alltihop är viktiga och roliga saker. Alla dessa olika saker har detta gemensamt: de är någonting. De leder till, medför, förändrar och påverkar någonting. Påverkar Lund, påverkar mig, påverkar dig (?).

Det är en evig dans genom Lunds vintriga gator och byggnader! Detta är min vardag (and I feel fine).

Mina äventyr i filosofins värld 4

Dagens tema: trötthet! Jag skriver detta i Bonnarp men för ett antal timmar sedan var jag i Lund. Men det är väl inget konstigt med det? frågar ni er. Men jo: det är det. FÖR jag har flyttat dit! Jajamen sanna mina ord det har jag. I fredags bar det av med bilen full av träskivor, bordsben och madrasser. Så jag bor där numera. Det är fortfarande en konstig tanke.

Både i fredags och i lördags var det fest med helsingkroniter som stod på schemat. Idag, söndag, är jag följaktligen utomordentligt trött och lite sleden. Jag har, så att säga, inte särskilt mycket energi kvar (så jag är inte akut sömnig, jag är generellt sett nöjd men saknar för tillfället orken att producera något som helst).

Särskilt mycket filosofi har jag alltså inte hunnit med sedan hemtentan lämnades in för någon vecka sedan. Tiden sedan dess har varit fylld av gungande svallvågor. Jag har ännu inte stabiliserats: varken geografiskt eller mentalt. Jag vet, vet, vet att jag kommer att producera saker inom en snar framtid. Men inte idag.

Väderleksinformationskampanjen: Vintern har verkligen greppat nationen med konsekvent snöfall både lördag och söndag.

Min äventyr i filosofins värld 3

Jag skriver. Två buntar papper (ihophäftade), ett styck dator och ett styck hjärna. Tillsammans producerar vi text. Så att säga maler jag ner de två buntarna till digitalt damm som jag lagrar i datorn. Sedan är tanken att detta damm, dessa små partiklar som härstammar från något så storslaget som en hel BUNT med papper, ska förenas till en helhet. Jag kommer alltså om ett par dagar sitta med en tub klister och försöka limma ihop dammkornen till papper igen.

Ack, om ändå mitt mål bara hade varit att dessa dammkorn skulle komma att någotsånär likna papper igen! Så lätt har jag det inte, åh nej. På dessa papper skall även text materialisera sig! För på några av de små dammkornen sitter det en liten, liten rest trycksvärta. Dessa korn ska jag finna. Sedan ska jag limma ihop dem på rätt ställen, på rätt sätt, så att denna gnutta svart ska bilda en del av en bokstav.

Men man hade ju kunnat tro att detta var slutmålet! Då hade man ju trott FEL! För inte bara ska de små dammkornen åter bilda ett papper och inte bara ska de dammkorn som har färg på sig ordnas i mönster så att de allesamman bilder bokstäver och att bokstäverna ska ordnas så att de bildar ord och orden text, absolut inte bara detta. Det kvarstår nämligen ett sista hinder och detta hinder är det mest oöverstigliga av de alla. Denna text som skall framträda på pappret ska när den läses vara en analys av de två textbuntar den har producerats av! Tänk er bara: jag ska ha turen att hitta dammpartiklar med rätt mängd trycksvärta så att de tillsammans kan bilda ord som passar in i analysen av de två ursprungliga texterna… Detta, hör och häpna, är inte lätt, inte lätt alls.

*

Och filosofiklistret verkar inte fungera som det ska: ingenting fastnar; dammkornen vill inte bilda en helhet.

Mina äventyr i filosofins värld 2

Ingen föreläsning idag men däremot slaktade jag en text till nästa Helsingkroniten. Eller, ja: slaktade är väl att ta i… texten var ju bra men mina kommentarer i rött tog till slut lika mycket plats som den ursprungliga texten…

Käkade för övrigt lunch med Victor som nu är teknolog to the max – fast inte egentligen. Sedan hade vi studentrådsmöte där vi fortsätter planera vår togasittning och jag vet fortfarande inte vart jag ska sova efter alla dessa sittningar (tre totalt kanske)!

Mina äventyr i filosofins värld

Idag började vi på terminens kurs nr. 2: Filosofisk Metod. Vår lärare pratar finlandssvenska och lyckades larma Securitas när han öppnade ett fönster! Hur som helst gick föreläsningen mycket fort idag och den kan enklast sammanfattas med: ”Hej detta är en power point, här ser ni en massa termer. Vad är de till för? Det är inte mitt problem.”

Och tydligen är det om semantik vi ska läsa. Jag citerar: ”… gör det möjligt att med lite tur definitivt slå fast…” Eller som man också kan uttrycka det: ”man måste lita på slumpen för att kunna säga något med säkerhet”. Detta ger inte mening.

Vidare: ”Dessa två böcker handlar om samma sak. Den här är den bästa av de två, fast den andra boken är möjlig att förstå.”