Bottensats

Inatt regnade det. Stora, tunga droppar. Oh, Maskinhusets fasad, låt mig besjunga dig! Stolt och rödlätt har du stått givakt ända sedan jag flyttade hit, spejandes med dina tusentals ögon. Du har sett träd komma och gå, och du har sett byggnader resa sig. Du har sett allt för långa och ljuvliga kramar i min dörröppning, och du har hört min raspande tändare och sett röken ringla sig upp från elskåpets baksida hundratals gånger. Du har sett mig desperat i färd med att klättra in genom mitt eget fönster, och du har hört Kant diskuteras högljutt i ett källarfönster. Du har sett mig komma vandrande genom natten, på väg hem från Fysicum, efter att ha pluggat alltför länge eller bara druckit bitter öl i timtal. Du har sett mig full, och du har sett mig vakna med ett handfat fyllt av spya. Du har sett mig glad och ledsen, arg och förtvivlad. Du har sett min raska gång i morgonljuset med ryggsäck på ryggen och hatt på huvudet, och du har sett mig le – lycklig och uppfylld av kärlek.

Dagar och åter dagar har jag vaknat i din åsyn. Sol och ösregn. Som alltid måste jag konstatera att saker är bättre nu än när det började.

Vidöppna landskap

Tystnad, tystnad, tystnad. Ett vidöppet landskap breder ut sig omkring oss. Att motståndslöst röra sig fram. Allting är vitt, allt är luggslitet.

Vardagen omsluter oss nu mer än någonsin. Vardagen är det otvungna skrattet och den motståndslösa verkligheten. Vardagen är en luggsliten favorittröja.

Vandring 1

Det går ett spår längs med hela motorvägen.

Det börjar i hörnet av en företagsparkering, inklämt mellan ett buskage och ett metallstängsel. Från det hörnet kan man gå längs med stängslet en bra bit söderut. Man har kanske sextio centimeter mellan staketet och de täta buskarna och småträden. Med motorvägen på vänster hand, på andra sidan buskaget, vandrar man denna smala väg tills buskaget sluter tätt mot stängslet. Då måste man snedda in åt vänster, tränga sig igenom några buskar, in till en människoskapt öppning kring någon form av utloppsventil som sticker upp ur marken: ett plaströr med två mynningar. Nu kan man följa en röjd stig inne bland träden, något närmre motorvägen. Stigen, i sin tur, mynnar ut på en helt vanlig asfalterad gata: precis där vägen går under motorvägen.

Då får man lov att korsa den vägen och fortsätta söderut, nu längs med en cykelväg. Man hamnar likt tidigare mellan ett metallstängsel och motorvägen, denna gång passerar man ESS:s kontorsbyggnad efter en stund. Strax efter detta böjer cykelvägen skarpt åt höger, men själv fortsätter man rakt fram, ut i gräset. Man går längs en bred gata av gräs, med lite större träd både till höger och vänster. Bortom träden till höger ligger ett långsträckt villaområde; med jämna mellanrum kommer öppningar bland dessa träd: stigar för de som bor i villorna. Denna gräsgata fortsätter söderut – men hur långt?

Stagnation en höst

Allting stagnerar förr eller senare. Jag visste att det var på väg att hända även innan alla löv hade fallit från träden och de kalla regnen börjat svepa in över Skåne. Det var på något sätt som om det låg en lukt av stillastående luft och gulnade söndagsbilagor (kallnat kaffe i små koppar, smulor från rostat bröd på bordsduken) längs med hela Sölvegatan.

På väg tillbaka från en lunch började regnet falla och jag klafsade fram bland gula och röda löv, ensam fast jag inte visste om det. Men några korridorsfester senare började en tanke dyka upp allt oftare: Vi tappar fart. En morgon i köket: jag kokar gröt, förbereder matlåda, funderar på om jag borde säga något. Sätter mig vid bordet och slevar i mig gröt med äppelmos och mjölk när jag plötsligt inser att det enda som finns kvar av sommaren är detta röda mos. Några burkar i en frys.

Jag längtar efter att komma bort härifrån: från föreläsningarna, från studenttillvaron (det eviga pluggfestandet), från min korridor. I januari (november nu) har jag bott på Helsingkrona i två år. Två år… Med andra ord: studentlivet som en gång var fenomenalt nyskapande och spännande för mig har nu gått och blivit gammal skåpmat. Två år på detta ställe visar med all önskvärd tydlighet att allt som var nytt har förvandlats till vardag. Och i så fall: varför stanna kvar?

”Vi tappar fart”. I somras fanns det i vår umgängeskrets äkta visioner och en känsla av samhörighet: en tanke om att vi tillsammans kunde uträtta stordåd. Sedan började terminen och denna känsla fanns fortfarande kvar. Och mindre omfattande planer utformades och genomfördes: cyklar, sylt och äpplen. En mer storslagen plan diskuterades, men med en livlighet som avtog ju längre in i september vi kom. Plötsligt en dag insåg jag att denna plan helt hade dött ut ur vårt kollektiva medvetande. Ju längre terminen led, desto tystare viskade rösterna som tidigare talat om enhet och samhörighet; banden som hade bundit oss till varandra var på väg att lösas upp.

Vad var det som hände? En rimlig förklaring verkar vara skolan: Vi prioriterade plugget framför det fria, våghalsiga livet.

Utbildningsväsendet rullade på som alltid. En måndagsföreläsning i matematik som inte tycktes leda till någonting. Plötsliga frenesier uppstod ibland: brinnande fascinationer som falnade efter två dagar. På så vis hankade jag mig fram genom vardagen: det fanns alltid en ny föreläsning att gå på, alltid en ny rapport att skriva. Utan att reflektera det minsta lät jag skolan sluka äventyrslusten och visionerna. ”Grävde ner sig i arbete…”

I denna allt trögare vardagssoppa rör jag mig nu: omgiven av sjukliga visioner som långsamt ruttnar – ett landskap av ruiner. Det känns som att den enda sunda vägen framåt är uppåt: jag måste skaffa mig vingar och fly fortast möjligt från detta sjuka, vacklande imperium.

Torsdag

Där ute, någonstans, finns den ”riktiga” världen. Den världen som bland annat media pekar på. Världen där utrikseministrar möts på toppmöten för att diskutera det som angår det internationella samhället. Vi har på så sätt riggat en scen där vi själva sätter upp Människans skådespel. På detta vis kan vi känna att vi har tagit över makten över vårt öde.

Men trots detta sitter den enskilda människan bredvid sig själv och inte bredvid Kerry i Genève, trots detta finns det fortfarande en verklighet som det går att leva i. En värld för människan, för den biologiska organismen människan.

Det kan alltså ibland kännas som om det finns två olika verkligheter: med var sina spelregler, som kräver var sitt förhållningssätt från subjektet, mig.

Livsinställning

Nu säger jag så här:

 

Jag har en inställning till livet. Med livet menar jag mitt, just mitt, liv. Denna inställning har jag till mitt liv. Det är med andra ord mitt ord som är lag, gällande denna inställning.

Min inställning till livet är som följer: Livet kan vara mycket men på det stora hela är livet bra; det är trevligt och intressant att leva. Mitt optimala liv, det liv jag utan tvekan allra helst skulle välja, är ett liv där jag umgås ofta och länge med individer jag tycker mycket om, där vi tillsammans gör och utför de saker vi vill göra, till exempel plockar bär och kokar sylt tillsammans, åker till Paris, cyklar någonstans, diskuterar böcker och vädret. Jag vill bo någon ospecifik stans där naturen är nära, en stad varför inte, i ett hus eller ett rum, inte bo isolerad. Bo bland eller med folk. Jag vill att varje dag ska vara någorlunda fri och åtminstone erbjuda möjlighet att göra precis vad man vill under hälften av de ljusa timmarna.

Om jag jobbar med något som bryter mot något av det ovanstående är det självklart att jag tycker detta är dåligt. Bortsett från det har jag inga speciella åsikter om vad jag vill jobba med.

Mitt val av utbildning, och de val jag gör inom min utbildning, har därför ingenting att göra med att jag strävar efter ett speciellt yrke eller anställning. Jag vill bara hamna i en situation där jag kan leva mitt optimala liv som det beskrivs ovan.

 

Mitt huvudbudskap är att värdet i mitt liv inte skapas genom vilka examina och vilket yrke jag har och har möjlighet att skaffa. Värdet i mitt liv skapas genom att jag umgås med människor jag tycker om och gör saker tillsammans med dessa.

Så som det känns (i diskreta punkter)

• Jag är osäker på vad poängen med att plugga egentligen är (men jag kommer fortsätta läsa fysik för att se vad som händer, och för att jag inte kan komma på något bättre att göra).
• Ibland önskar jag att livet var lite mer som Naked Lunch.
• Gemenskapen inom fysikerklassen har accelererats på ett behagligt sätt den senaste tiden, manifesterat samt i signifikant mån orsakat av road trippen i augusti.
• Ett bra sätt att bli känd på är att skriva väldigt ingående om sitt eget liv (lex Knausgård). Alla snuskiga detaljer ska med, alla banaliteter och alla funderingar: sen är det bara att håva in pengarna. Boken skriver i princip sig själv.
• Kul fakta: det finns ett företag som också heter Isover och det visar sig att en gammal gymnasiekompis till mig har sommarjobbat där denna sommar.
• När det gäller meningen med livet har jag ingen övergripande plan, endast små nutidsrelevanta teser som jag anser att jag borde följa (ex. drick inte för mycket sprit). Livet som sådant, som en helhet, planerar jag icke för.

Filosofiska frågors fenomenologi

Mellanrum i vardagen. När man precis sitter hemma två timmar och inte har något specifikt att göra förutom att vänta på det man ska göra klockan fem händer det lätt att man börjar fundera över sitt liv, världen man lever i och verklighetens form. I dessa naturligt förekommande mellanrum i vardagen öppnas alltså en port till tidlösa frågor.

Och då händer det ju att man lägger lite tid på att fundera över sådana frågor, men min fråga är nu huruvida detta betyder att sådana frågor är icke-privilegierade frågor. Lika platta som ”Vad kostar kurslitteraturen?” och ”Är det arrival day idag?”. Djupa filosofiska frågor brukar ju allmänt ses som höjda över vardagliga men när de oftast verkar uppstå i stunder av fullkomlig sysslolöshet nödgas man ändå tänka att de enbart är utfyllnad.

Låt oss starta detta nu

Trots vardagens tillintetgörande banalitet, detta svarta hål som tenderar att förvandla visioner till stoft och mull, måste man ibland försöka förändra saker och ting. Ibland när man vid horisonten skymtar något strålande är man tvungen att kämpa för det, och inte tvungen på något metafysiskt plan, nej, men tvungen eftersom det aldrig skulle bli gjort annars. Det är ett ansvar inför sig själv. Men ett ansvar man kan känna, ty man kan även välja att strunta i det. Men frågan är vem som gagnas av att man aldrig gör någonting? Så därför måste man ibland försöka bygga något nytt.

Om att använda vardagen som ett verktyg

Men det kan mycket väl vara så att ens möjlighet att genomdriva projekt avhänger av ens allmänna bild av kontexten de uppträder i – eller snarare: hur man ser på deras roll i den allmänna kontexten, deras klangfärg och innebörd. Nämligen att om man ser på sitt projekt som något revolutionerande, som något otroligt och fantastiskt, är det lätt hänt att projektet framstår i så hög grad som utopi att man efterhand kommer att se det som något övermänskligt och ogenomförbart. Det är därför viktigt, tror jag, att man anstränger sig för att se på sitt projekt som existerande innanför vardagens gräns. Endast på detta vis kommer det att framstå som genomförbart.

Ett projekts allmänna form

Denna omvandling från utopi till konkret handlande, det vill säga vägen från en idés uppkomst till dess praktiska genomförande, är att försöka besvara frågan ”Hur?”. Det är alltså nu möjligt för oss att göra en allmän uppdelning av projekt, i tre delar:

1. Uppkomst av idé
2. Omvandling av idén till en konkret handlingsplan
3. Utförandet av denna plan

Kommentarer

I det andra stycket framhävdes faran i att fastna i steg 1 och en motsvarande risk finns i steg 2: att man har en uppfattning om ungefär vilka steg som krävs för iscensätta idén men att man av olika anledningar inte agerar, exempelvis på grund av bristande tro på att planen faktiskt kommer att fungera. I en sådan situation är det dock nödvändigt att man ändå agerar; att man åtminstone försöker. Det finns vid ett agerande nämligen två möjligheter: att planen går i lås och att planen inte går i lås. I det första fallet är allt frid och fröjd och i det andra fallet får man med all sannolikhet en större förståelse för hur en fungerande plan måste se ut och kan då förbättra planen och försöka på nytt.

Iakttagelser från en buss

Du man med den konstigt formade frisyren som står vid en bensinmack och röker, har du någonsin funderat på exakt när hösten börjar? Du, har du någonsin funderat på vad det innebär när svalorna börjar hitta hit igen? Har du tänkt över ditt nikotinintag, dina rökvanor? När började du? Slutar du? Någonsin? Eller har du kanske sett dig själv i spegeln och bestämt dig för att din frisyr inte alls är omodern? Eller har du kanske aldrig någonsin funderat på hårmodet? 

Du nummerplåt ”TCC 357”, har du någonsin tänkt på att du nästan heter THC? 

Du molntäcke som drar fram så snabbt över åkrarna, har du någonsin funderat på hur du ser ut underifrån? Har man någonsin sagt dig att din buk är ett magnifikt lapptäcke av bergsmassiv? Har du kanske ibland funderat på exakt vem du skymmer solen för och vem du badar i ljus i din bråda färd över himlavalvet? Du molntäcke, har *du* någonsin hittat dig själv i spegeln? (det skulle väl vara över Stilla havet i så fall…) 

Du man i bussen som sitter till vänster om mig, på andra sidan mittgången, med glasögon och blå/grå-rutig halsduk och alldeles rena sneakers, har du någonsin funderat på vad han den halvskäggiga ynglingen i svart- och vitrutig skjorta egentligen skriver i sitt rutiga A4-block? Har du någonsin druckit en kopp kaffe på jobbet en förmiddag och bokat flygbiljetter (2 stycken) till Mallorca? Har du någonsin tittat på de röda rönnbären i mitten av augusti och plötsligt kastats tillbaka till din barndom? 

Du reklamaffisch i busskuren, du med mjölkflaskan på dig, har du någonsin funderat på om folk skrattar åt dig i smyg? 

Du Måsens vårdcentral, har du någonsin förargats över sättet ditt namn ropas ut i bussarnas högtalare? Har du någonsin beklagat människors bristande artikulationsförmåga? 

Du militär i stövlar som går Trollebergsvägen fram, har du någonsin funderat på vart du är på väg? Har du någonsin stannat en fordonskonvoj för att du kört fel i öknen?