Stagnation en höst

av Thomas

Allting stagnerar förr eller senare. Jag visste att det var på väg att hända även innan alla löv hade fallit från träden och de kalla regnen börjat svepa in över Skåne. Det var på något sätt som om det låg en lukt av stillastående luft och gulnade söndagsbilagor (kallnat kaffe i små koppar, smulor från rostat bröd på bordsduken) längs med hela Sölvegatan.

På väg tillbaka från en lunch började regnet falla och jag klafsade fram bland gula och röda löv, ensam fast jag inte visste om det. Men några korridorsfester senare började en tanke dyka upp allt oftare: Vi tappar fart. En morgon i köket: jag kokar gröt, förbereder matlåda, funderar på om jag borde säga något. Sätter mig vid bordet och slevar i mig gröt med äppelmos och mjölk när jag plötsligt inser att det enda som finns kvar av sommaren är detta röda mos. Några burkar i en frys.

Jag längtar efter att komma bort härifrån: från föreläsningarna, från studenttillvaron (det eviga pluggfestandet), från min korridor. I januari (november nu) har jag bott på Helsingkrona i två år. Två år… Med andra ord: studentlivet som en gång var fenomenalt nyskapande och spännande för mig har nu gått och blivit gammal skåpmat. Två år på detta ställe visar med all önskvärd tydlighet att allt som var nytt har förvandlats till vardag. Och i så fall: varför stanna kvar?

”Vi tappar fart”. I somras fanns det i vår umgängeskrets äkta visioner och en känsla av samhörighet: en tanke om att vi tillsammans kunde uträtta stordåd. Sedan började terminen och denna känsla fanns fortfarande kvar. Och mindre omfattande planer utformades och genomfördes: cyklar, sylt och äpplen. En mer storslagen plan diskuterades, men med en livlighet som avtog ju längre in i september vi kom. Plötsligt en dag insåg jag att denna plan helt hade dött ut ur vårt kollektiva medvetande. Ju längre terminen led, desto tystare viskade rösterna som tidigare talat om enhet och samhörighet; banden som hade bundit oss till varandra var på väg att lösas upp.

Vad var det som hände? En rimlig förklaring verkar vara skolan: Vi prioriterade plugget framför det fria, våghalsiga livet.

Utbildningsväsendet rullade på som alltid. En måndagsföreläsning i matematik som inte tycktes leda till någonting. Plötsliga frenesier uppstod ibland: brinnande fascinationer som falnade efter två dagar. På så vis hankade jag mig fram genom vardagen: det fanns alltid en ny föreläsning att gå på, alltid en ny rapport att skriva. Utan att reflektera det minsta lät jag skolan sluka äventyrslusten och visionerna. ”Grävde ner sig i arbete…”

I denna allt trögare vardagssoppa rör jag mig nu: omgiven av sjukliga visioner som långsamt ruttnar – ett landskap av ruiner. Det känns som att den enda sunda vägen framåt är uppåt: jag måste skaffa mig vingar och fly fortast möjligt från detta sjuka, vacklande imperium.